Kramp och jävelskap men en fin gravelbike-premiär

Det slutade väl inte så bra egentligen...råbarkad motvind och så våldsam kramp i benen, en smärta som skulle kunna få en att ramla ihop med skrik och jämmer...Jag fick stanna och sträcka ut benet några gånger och så vila och försiktigt cyklande.  Till sist kom jag hem och kunde vila ut lite. Dagen avslutades dock med en middag på indisk restaurang och en välsmakande curry med ris och färskost och jag var nog ändå på det hela taget nöjd.

Igår visade det signat det dykt upp en cykel som passade mina ämdamål, Scott Gravel Speed Md18, en tjugoväxlad gravelbike på ca 10 kg och utrustad med Shimano Tiagra, carbongaffel och mekaniska skivbromsar. Priset var, vid jämförelse med likvärdiga cyklar, bland annat från samma märke, något lägre. Det var svårt att urskilja någon verklig skillnad. Det blev alltså ett köp lite tidigare än planerat,  vilket förstås var roligt. Redan någon timma efter köpet fick jag meddelandet att cykeln var klar. Kombipedaler och ett bygellås införskaffades också.

Idag blev det alltså gravelbikepremiär, länge emotsedd med stor förväntan.  Jag valde välkända stråk som jag ofta cyklat genom med crosshybriden. Turen förde mig från XXL på Erikslund till Skultuna via Skerike och därefter till Tortuna och Kärsta/Bredsdal, där jag förstås åkte över bron över Sagån och på så sätt kom en bit över länsgränsen till Uppsala län. Jag passerade därefter Orresta och Björksta och kom, efter många "aj och ve" hem via Anundshög.

Det var en strålande vacker dag tidigt om våren. Himlen var i stor sett klar och blå och solen strålade i stort sett oemotsagd av molnen. Det kunde egentligen inte vara bättre. Turen gick först mycket bra.  Jag lärde mig snabbt hur  växeln fungerade och märkte att Tiagra verkade mer pålitlig än Altus nånsin gjort på crosshybriden. Jag märkte att jag kunde lägga upp växlande strategiskt, att jag visste att rätt motstånd skulle dyka upp när jag behövde det. Jag kunde tryggt växla ned vid den och den vägpinnen och på så sätt hålla tempot som jag önskade.

Emellertid kände jag tydligt att jag inte var riktigt i högform. Hastigheten var rätt måttlig och det smärtade till i låren emellanåt, vilket borde ha fått mig att åka hemåt tidigare, men vädret och glädjen över den nya cykeln var för stora. Till sist kom även motvinden, visseligen inte iskall utan vårligt halvljum, men vad gjorde det för skillnad när det gick tungt och sakta? Jag stretar på och insåg att snitthastigheten inte skulle bli så imponerande. Den framåtlutade sittställningen, so, jag inte alls är van vid, gjorde nog trots allt att det inte tog emot mera.

Jag tog mig fram på olika typer av vägar, fin asfalt, grov sådan och leriga grusvägar vars underlag försökte suga sig fast vid däcken. Att cykeln verkade fungera väl på det underlaget var dock glädjande. Stötar från ojämnheter och gropar kändes inte mer störande än på den framdämpade crosshybriden.

Men så kom krampen! En elak, hånfull smärta som sade till mig att jag tagit mig vatten över huvudet...Men 60 km, som jag då hade cyklat,  var ändå för mig en måttlig sträcka, så varför? Ovanan vid den nya cykeln och förstås ett par månader,  egentligen sedan november, om än två tappra försök uppskatta vintercykling i december och januari, utan träning talade sitt tydliga språk. Och så tog jag i ordentligt, den sidan av pedalerna som inte var anpassade till SPD tillät ändå med sina taggförsedda kanter att trampande också medgav att cykel gavs kraft och energi när jag rörde pedalerna uppåt medförde förstås ovana rörelser och ansträngningar.

Jag insåg också att jag behövt mer vätska. Den enda medhavda flaskan tog slutsnabbt och jag insåg att jag nog behöver en flaskhållare till för säkerhets skull.

Till sist kom jag ändå hem med värkande och stela lårmuskler och trött som sällan annars efter en tur på motsvarande längd.  Jag tog med all visshet i lite för mycket första gången. Uppehållet med cyklandet samt den nya cykelns utformning gjorde turen till sist till ett litet elände. Dock vet jag vad det berodde på och inser att den första turen på en cykel med en helt annan utformning den jag hittills varit van vid, kanske borde ha varit kortare.

Men detta torde vara något  övergående. Äntligen har jag en cykel som har goda förutsättningar att göra mina turer såväl snabbare och underhållande som välfungerande och roliga.

To be continued.....