Stanna inte hemma! Rapport om en grusvägskryssning

En morgon med en närmast överjordiskt blå himmel, en molnfri ändlöshet och strålande sol, dagen till ära på vårdagjämningen! Det kan ju inte vara annat än oemotståndligt för en cyklist, även om termometern igår morse faktiskt visade något under nollan. Strax före halv nio kunde jag lämna Västerås och styrde norrut mot Hökåsen, först med ambitionen att cykla genom skogen vid Gesala och hem via Hallsta och Romfartuna. Men...

När jag väl trampat några varv och knappt lämnat mitt område, kändes det som att det både fanns en fysisk och mental barriär som tydligt sade till mig:" ÅK HEM! STANNA INNE!" Dels var det väl den iskalla och starka sidvinden, dels temperaturen och förstås den lätta hypokondri som nog mer eller mindre bemäktigar en när epidemier ( Och än värre när det är globala pandemier!!) sveper förbi därute. Men något sade åt mig att fortsätta och tanken blev att ta en kortare tur än den som ursprungligen planerats. 

En av mina favoritsträckor går från ett vägskäl i utkanterna av Tillberga, strax norr om Västerås, och ut på en fin grusväg på ca 7 km som först går till byn Mycklinge och därefter fortsätter antigen norrut mot Nibble gård och vidare mot Tortuna eller i sydostlig riktning,  mot Tortunavägen och Anundshög. När jag nådde den vägen hade något hänt, olustkänslorna hade gett vika, känslan av kraft och hälsa, trots vindarna och kylan, gav en rejäl skjuryggen. Och det senare blev senare ett faktum när vinden under flera kilometer följde mig i färdriktningen. 

Från Anundshög, efter ännu en kort grusvävssträcka över Ingeberga och Furby, fortsatte jag vägen förbi Närlunda och vidare mot Anundshögsmotet och via  Brunnby gård nådde jag till sist Klinta, varifrån jag cyklade vidare mot Gäddeholm och på grusvägarna därifrån avslutade turen på Öster Mälarstrand, tyvärr utan slantar på fickan, så någon cappuccino med wienerbröd blev det inte på Öhrmans konditori, men väl en hemfärd på tämligen gott humör. 

Åter blir det tydligt för mig hur bra jag mår av att cykla, att de första impulserna av obehag inte är till för att lyssna på i första taget, även om det är viktigt att lyssna på kroppens signaler. Inte heller vill jag låta den ökända pandemin skrämma mig till ett improduktivt hemmasittarliv förrän realiteterna eventuellt tvingar mig till det. Solen, den blå himlen, närvaro på vägen och i mig själv får mig ändå att känna hur "livet självt" ändå ovillkorligen är på vår sida, trots allt. Jag vill åtminstone tro att så är fallet.