Upptäcktsfärd i Gesala-skogen

Det är höst. Kyligare luft, regniga dagar, tunga moln och arbete, det är en sida av det. En annan är höga klara skyar, strålande sol, starka färger som både minner om en ökad livsintensitet och det oundvikliga bortdöendet. Den tidiga hösten är min tid tack vare detta.

Den senaste veckan har jag varit förkyld, till och med haft feber och övervägt att stanna hemma från arbetet men på grund av en blandning av envishet, pliktrohet och dumhet, kämpade jag mig genom dagarna. I måndags, innan eländet bröt ut på allvar, begav jag mig ut i ett skogsområde, nära Gesala, en by nån mil norr om Västerås, inte långt från där Sala-vägen går norröver mot Sala och vidare mot Gävle. Efter turen bröt snuvan ut och något cyklande blev det inte mer den veckan förrän idag.

Den närbelägna skogen norr om stan lockade. En smal grusväg letade sig upp från den asfalterade vägstumpen mellan Gesala och riksväg 56, alldeles intill en gård.

Tidigt på förmiddagen styrde jag in igen bland träden. Gulnande lövträd, tallar, granar och sly...Luften var kylslagen och frisk, himlen närmast överjordiskt klar. Här och var fanns små vattensamlingar, där den nya årstiden och dess nederbörd också gjorde sig påmind. Svampar, bruna och rätt anskrämliga växte här och var.

Jag höll, liksom tidigare under morgonen, ett lågt tempo, dels för att jag inte ville anstränga mig alltför mycket efter veckans förkylning och för att inte ådra  mig obehagliga hostattacker. Jag klarade mig bra på så sätt. Hjulen knastrade mot vägen och jag drog fram medan cykeldatorn visade hastigheter som 23, 24 och någon stund hela 28 km/h men också betydligt långsammare.

Jag fortsatte på så sätt tills vägen tog slut drygt 5 km från Gesala i en glänta där det fanns ett jaktpasa. Jag åkte tillbaka och tog av på en grusväg till höger som slingrade sig någon kilometer tills jag nådde en annan glänta. Det var hit jag ville.

Kartan hade tidigare avslöjat för mig att det skulle finnas en fortsättning, en stig, som skulle leda genom skogen och ut till vägen mellan Ransta och Hallsta by. Jag visste inte om stigen skulle vara farbar för min Scott men det kunde vara spännande att försöka ta sig igenom skogen denna väg. Tanken var att fortsätta längs vägen mot Hallsta och därefter mot Romfartuna och tillbaka till Västerås via Äs och Tillberga.

Stigen slingrade sig in bland träden, visserligen smalare än grusvägen men ändå inte särskilt svårframkomlig för min grusvägsracer. Bortsett från några rötter och stenar i början av sträckan var det en rolig och lättframkomlig passage. Stigen visade sig vara relativt rak men på sina håll något kuperad, vilket gjorde cyklandet roligare. Att jag finjusterat bromsarna lagom till turen gjorde att framfarten kändes trygg och säker.

Jag kom ut på vägen mot Hallsta som jag tänkt men såg att en skogsväg bakom en bom fortsatte på andra sidan. Jag fortsatte för att se vart jag skulle hamna. Jag kom fram till Vadsgropen, en liten konstgjord sjö. Efter att ha lämnat den steniga skogsvägen blev nu underlaget sandigt och något mer trögcyklat. Jag stannade en stund och drog sedan vidare längs en rätt obestämd rutt på mer eller mindre gräsövervuxna vägar, tills jag kom tillbaka till Vägen mot Hallsta och snabbt kunde korsa 56:an och via Romfartuna kunde ta mig hem. Det blev mer än 56 km till sist.

Efter en period när jag mest sökt mig till asfalterade leder verkar det som att jag nu till hösten börjat känna ett sug efter avsides grusvägar och till och med stigar genom skogen. Min cykel är mångsidig och fungerar bra i många sammanhang, även om den saknar dämpning och inte är lika bra på att forcera hinder och terräng som en mountainbike.

Ibland kan jag fundera över om jag inte kunnat göra allt det jag nu gör med Scotten med Crosshybriden, att jag egentligen redan hade rätt cykel för mig när jag skaffade grusvägsracern. Men att cykla har aldrig egentligen varit så lätt och mångsidigt son med denna. Det kan gå fort när det behövs, men den är också bekväm  är underlaget är skumpigt och lite råbarkat. Turer av det slag jag gjorde idag kommer det att bli fler av i höst innan vintern kommer.