Som ett besök vid övre Tunguska

Träd ligger som brända plockepinn i formlösa högar, till hälften brända stammar står i ensamt majestät i det förödda landskapet. En korp hörs kraxa och vinden susar svagt. Det är det enda tecknet på liv....

År 1908 inträffade något i östra Sibirien. Ett objekt, kanske en meteor eller komet, därom finns det många teorier, slog ned över Steniga Tunguska. Expeditioner sändes ut och teorier skapades. Någon föreslog rent av att ett UFO skulle ha exploderat över floden i nordöstra Sibirien men det får nog sägas tillhöra de något mer spekulativa förklaringarna. Men bilder på förödelsen spriddes, förkolnade trädstammar, ensamma stockar och även om foton är stumma är det lätt att föreställa sig korparnas läten och vindens sus. Människan är bra liten....

Jag lämnade Irkutsk och styrde norrut mot nedslagsplatsen....(Det blev visst lite fel!)

Jag och cykeln styrde iväg en kort bit söder ut längs Bergslagsvägen, in på Svetsarvägen och vidare in i skogen på andra sidan vägbommen. En liten stund tidigare hade jag anlänt till Virsbo station med Tåg i Bergslagen som har möjlighet att ta med cyklar på tåget.

Målet för utfärden var åter Hälleskogsbrännan och Öjesjöbrännan, de två stora skogsbrandsområdena i norra Västmanland, som drabbades hårt av skogsbranden 2014 men som även berördes av de som var tidigare i år. Det var av synen brändernas härjningar som fick mig att associera till Tunguskahändelsen år 1908.

Det ödsliga och storslagna landskapet började mycket nära Gammelby, där Virsbo station ligger. Nära, skrämmande nära...Människan är verkligen liten...

Vägen, en rätt så stenig och smal grusväg, slingrade sig först uppåt och genom ett kuperat skogsbrabrandslandskap som här och var spärrades av vägbommar. Efter ett par uppförsbackar sluttade vägen nedåt. Grus knäppte och skvätte kring däcken och här och var klingade det till rejält när en sten slog upp mot mot ramen. Tempot var hyggligt med tanke på vägen men jag hade nästan önskat bredare däck och dämpning i framgaffeln. Lite orolig var jag också för att drabbas av en genomslagspunktering men det hände inte.

Till sist kom jag ut till marker som skonats av branden, mellan hus och bondgårdar inte så långt ifrån Västerfärnebo. Jag fortsatte här på mera välvårdade grusvägar tills jag kom till Öjesjöbrännans brandområde, en bit söderut, där landskapet återigen blev mer kuperat. Låga berg och höjder med brända trädstammar, ris och sly och en och annan ung björk med gulnade löv, var allt som fanns här. Och korparnas kraxade... 

Här tog jag av åt vänster, vid en rostig gammal vägskylt som pekade ut Lissjövägen. Efter en i början rätt stenig vägsträcka kom  jag ned till en mjukare och lerigare traktorstig och befann mig nu vid en liten rastplats vid Öjesjön, där det fanns en lite bänk. Där blev det dags för en lätt lunch, bestående av tunnbröd, en banan och kaffe. Jag såg ut över sjön på vilken solen, som sken genom ett tunt molnlager, glittrade. På andra sidan sjön syntes bränd skog, ödsliga höjder med ensamma granar.  

Jag fortsatte ut ur Öjesjöbrännan via en smal men fin grusväg, efter en etapp på en lerig skogsväg som slutade vid en gård.

Vägen mot Svanå visade sig vara en fin grusväg i gott skick som bestod av packad och jämn lera. Här gick det att ta sig fram snabbare. Solen sken och vägen slingrade sig bort mot en fjärran uppförsbacke mellan täta granar och lövträd. När vinden drog genom landskapet lossnade kaskader med gula löv som blåste över vägen som ett gyllene regn. Hösten är vacker, det kan vara härligt att leva men människan är trots allt liten.

Jag nådde till sist Svanå och vilade en stund vid idrottsplatsen och fortsatte sedan mot Skultuna och därefter upp mot Tillberga, på sen vackra vägen som passerar Berga, Frövisjön och Julpa. Hem kom jag via Hökåsen och Stenby.

Utan tvekan blev detta en av de mest minnesvärda cykelturerna i år, ett litet äventyr och upptäcktsfärd som inte bara bjöd på lite lagom fysisk ansträngning utan också på reflektioner om människans litenhet inför naturens krafter. Som ett besök vid Steniga Tunguska? Nej, förmodligen inte men jag hörde vinden och korparnas kraxanden medan de guldgula löven föll.