En tur i dimmornas rike, första advent 2018

December anlände som brukligt med mörka morgnar och tidiga solnedgångar.
I morse låg mörkret tätt fram till en bra bit in på morgonen och dimman låg tät och ogenomtränglig över Västerås med omnejd. Plusgrader, om än få.

Det blev en tur även denna morgon med mountainbike. Norröver mot Gesala, Vad och Hallsta ännu en gång på skogsstigar och leriga grusvägar som sög fast i däcken och längs gropiga skogsvägar fulla av vattenpölar och här och var isbelagda och sliriga partier. Hala rötter och något för välpumpade däck är kanske inte heller någon idealisk kombo men jag tog mig fram säkert men kanske långsammare än annars på stigarna.

Växlarna verkade inte heller helt stabila, särskilt de lägre. Antagligen hade lera letat sig in bland kugghjulen i bakhjulet. Därför blev tempot något begränsat.

Men där fanns dimman...Vit, ogenomtränglig och näst intill allsmäktig förändrade den det annars välbekanta landskapet till något annat, ett mystiskt, trolskt och världsfrånvänt landskap, ett som inte tycktes höra denna världen till.
En ödslig men fascinerande  känsla av urtid hade sänkt sig över den västmanländska landsbygden. Tystnad och näst intill vindstilla, avlägset trafikbrus och enstaka fågelläten. Naturen hade försänkts i årstidsdvala...

Vid hemkomsten hade jag tillrättalagt 51,4 km och kunde, trots de små tekniska problem som turen brottats med, ändå konstatera att det blev en lyckad och uppfriskande cykeltur.