Solsken och närvaro

Med strålande solsken och med lite värme i luften var det dags igår att försöka mig på årets hittills längsta tur. Tidsbrist och kyla hade hittills hållit ambitionerna på en blygsam nivå men nu blev det i alla fall 68, 4 km runt Västerås på högst skiftande underlag.

På morgonen sattes först kursen norröver och därefter i östlig och sydöstlig riktning från Sevalla i riktning mot Bredsdal och Kärsta. Hem kom jag via Irsta och Gäddeholm. Så såg turen ut om man ska beskriva den kortfattat, men den betydde mer än så. 

Det är väl ingen som skulle förneka att vi genomlever om de tider, en tid av restriktioner, försiktighet och rädsla att bli smittad av pandemin. Mörka moln har stigit upp över världen. Jag är inte oberörd, snarast tvärtom, men livet måste gå vidare och tankarna som kretsar kring den aktuella situationen måste få släppa taget, om än bara för ett ögonblick.

Då hörs istället grusknastret under däcken, vinden och grågässens läten på de sänka fälten nära Gäddeholm. Där är solen som strålar från en högblå himmel och skogens mossbelupna stenar, där ljuset spelar mellan trädstammar och buskage, under grannarnas mörkgröna pelarsal. Här finns det Nu som jag så väl behöver, ett sådant där andning, hjärta och förnimmelser tillsammans med mina rörelser blir till ögonblick av renaste närvarom medan kilometer läggs till kilometer. Öron får vika för det som är här och nu...