Stenar, landskap, människor

Från min betraktelseblogg "De första raderna", 2014-08-30:

"Idag cyklade jag från Västerås till Enköping på små landsvägar mellan fält, bondgårdar och  kyrkor. Vädret var omväxlingsrikt, solsken, värme, svartgråa stackmoln och regn.

Över fälten drillade lärkor och skriade svalor och tornseglare. Ymnig junigrönska, smörblommor och midsommarblomster. Mycket få bilar och nästan inga människor förutom några bönder i sina maskiner ute på fälten.

Jämna och djupa andetag, asfalstens sjungande under cykelns hjul. Inga andra ljud än fåglarna, fartvinden och avlägsen trafik på landsvägarna bortom fälten och skogsdungarna.

Därute på fälten ser man ibland stora högar med stenar. Antagligen har de lagts där sedan en bonde någon gång i tiden stött till dem med sin plog eller innan han börjat odla upp nya åkrar. Det är stenar som säkert med stor möda och hårt arbete samlats ihop för att göra bondens liv möjligt.

Mitt ute i en åker ser jag på hemvägen en låg gräsklädd kulle. Jag vet inte varför den lämnats där, men kanske är det en forntida grav där någo  i forntiden bemärkt person vilar. Men den kan mycket väl vara något annat.

När man ser ut över landskapet, Mälardalens och Upplandsslättens jordbruksmarker, anar jag att jag ser historien, men jag vet inte hur jag ska tolka den. Mina kunskaper i hur man "läser" ett landskap är obefintliga, men jag vet att man kan göra det. Det väsentliga är dock inte enskildheterna för mig när jag cyklar genom landskapet, utan att jag får glimtar av andra sätt att leva och därmed att tänka och tro.

Kyrkorna är en självklar del av landskapet,  men det är just vad de är för många färdas genom det, men en gång och fortfarande för många, var de en central del av livet. Någon mil utanför Enköping ligger Sparrsätra kyrka, en liten enkelt medeltidskyrka. Där har mässor firats genom århundraden. Utanför på fälten stod ett slag mellan en stridande kungamakt och upproriska adelsmän i mitten av 1200-talet. Kyrkan stod säkert, i någon skepnad, redan där och då, men ingen vet riktigt var slagfältet befann sig. Under jorden vilar kanske än idag krigare, bondesoldater och riddare, bortglömda, försvunna och okända. De slutade sina liv i det landskap som jag nu färdas igenom i en obegripligt avlägsen tidsålder.

Det är så mycket vi inte vet men som vi kan ana. Livet levdes annorlunda, andra tankar tänktes och de döda lades i jorden utan att någon vet något om dem idag. Tiden fortsätter sitt obönhörliga lopp mot framtiden."