Genom Upplands grusvägsrike och den långa marschen hem

Söndagen bjöd på en betydligt gråare himmel än  dagen innan. Jag sniglade mig långsamt ut från Uppsala sent på förmiddagen, för att ta mig hemåt. Den här gången valde jag en annan rutt för färden. Från Stenhagen vände jag styret västerut och började trampa i riktning mot Vänge, på den cykelväg som löper parallellt med väg 72 i riktning mot Heby och Sala.

Det gick långsamt. Det kändes att benmusklerna fått sitt dagen innan men jag tog mig fram. På fötterna hade jag äntligen cykelskor och kunde öva mig i att använda trampet så effektivt som möjligt. Men mitt uttröttade tillstånd gjorde att jag endast i begränsad utsträckning kunde dra nytta av rundtrampet. Tydligast kände jag dock en positivt skillnad i uppförsbackarna när jag kunde utnyttja mer av mina kroppskrafter än vad som annars skulle ha varit möjligt.  

Vid Järlåsa korsade jag järnvägen och cyklade söderut. Vid en festplats tog jag en kort lunchpaus och fortsatte sen söderut med Fjärdhundra som delmål. Det var nu jag kom in i ett landskap där det saknades asfalterade vägar. Fina sträckor med nedförsbackar med packad lera som underlag avlöstes av smala vägsträckor med grovt stengrus. Landskapet var lätt böljande och med gårdar, småhus och åkrar. Jag kom fram till ett vägskäl där jag bakom mig kunde se en liten vit medeltidskyrka, som visade sig vara den i Österunda.

Här blev jag något fundersam över hur jag skulle fortsätta men fick hjälp av en person som var ute på en motionsrunda. Jag fortsatte upp längs en smal vägslinga uppför en höjd och förbi några gårdar och sedan ned för en backe medan gruset knäppte och krasade under däcken. Lite orolig var jag för att drabbas av en punktering men dessbättre inträffade inget sådant.

Med bättre väder och dagsform hade detta uppländska grusvägsrike varit i högsta grad njutbart och spännande, men jag kände mest mjölksyran svida i benen och hur ansträngningen inte riktigt ville ge resultat. Men denna del av den uppländska landsbygden måste ändå sägas vara en trevlig upptäckt som jag gärna återkommer till.

Från Fjärdhundra åkte jag via små asfalterade vägar från Karleby,vid väg 70, vidare mot Bredsdal, där jag åter korsade länsgränsen. Här kände jag för en stund att jag kunde öka tempot lite. Jag var snart hemma.

Så nådde jag åter Tortuna, ca 10 km öster om Västerås, där den vita kyrkan påminde mig om att jag snart skulle vara hemma igen. Uppför en viadukt, som sträcker sig över järnvägen, bar det i måttligt tempo. Då hände det...

Strax efter bron kände jag hur fälgen slog i marken genom vad jag trodde var hårdpumpade däck. Punktering..Det var bara att stanna. I däcket hittade jag en stor vass tagg från någon växt som trängt igenom bakdäcket och in i slangen.

Det hela slutade med att jag fick promenera hem i cykelskor. Som tur var hade jag valt att köpa ett par hyggligt gåvänliga mountainbike-skor. Det gick sakta och blev till sist lite smärtsamt men efter knappt två timmar och 10,4 km var jag åter hemma( Cykelturen var drygt 74 km.) Nu återstod bara att se till att punktering blev åtgärdad.

På det hela taget var dagen ändå lyckad. Nya vägar, vackra landskap och en god kopp espresso på Forsby Kvarn Café, nära Fjärdhundra tillhörde dagens behållning. Möjligen tar jag tillfället i akt kring Kristi himmelsfärd igen i rikring mot Uppsala och lanskapets grusvägsrike...