Cyklatser

Med strålande solsken och med lite värme i luften var det dags igår att försöka mig på årets hittills längsta tur. Tidsbrist och kyla hade hittills hållit ambitionerna på en blygsam nivå men nu blev det i alla fall 68, 4 km runt Västerås på högst skiftande underlag. På morgonen sattes först kursen norröver och därefter i östlig och sydöstlig riktning från Sevalla i riktning mot Bredsdal och Kärsta. Hem kom jag via Irsta och Gäddeholm. Så såg turen ut om man ska beskriva den kortfattat, men den betydde mer än så.  Det är väl ingen som skulle förneka att vi genomlever om de tider, en tid av restriktioner, försiktighet och rädsla att bli smittad av pandemin. Mörka moln har stigit upp över världen. Jag är inte oberörd, snarast tvärtom, men livet måste gå vidare och tankarna som kretsar kring den aktuella situationen måste få släppa taget, om än bara för ett ögonblick. Då hörs istället grusknastret under däcken, vinden och grågässens läten på de

En morgon med en närmast överjordiskt blå himmel, en molnfri ändlöshet och strålande sol, dagen till ära på vårdagjämningen! Det kan ju inte vara annat än oemotståndligt för en cyklist, även om termometern igår morse faktiskt visade något under nollan. Strax före halv nio kunde jag lämna Västerås och styrde norrut mot Hökåsen, först med ambitionen att cykla genom skogen vid Gesala och hem via Hallsta och Romfartuna. Men... När jag väl trampat några varv och knappt lämnat mitt område, kändes det som att det både fanns en fysisk och mental barriär som tydligt sade till mig:" ÅK HEM! STANNA INNE!" Dels var det väl den iskalla och starka sidvinden, dels temperaturen och förstås den lätta hypokondri som nog mer eller mindre bemäktigar en när epidemier ( Och än värre när det är globala pandemier!!) sveper förbi därute. Men något sade åt mig att fortsätta och tanken blev att ta en kortare tur än den som ursprungligen planerats.  En av mina favoritsträckor går från ett vägskäl i utka

Så sakteliga börjar jag komma igång med cyklingen igen. Det är fortfarande kallt, vädret är oberäkneligt men solen och ljuset är på väg tillbaka. Jag och min nya följeslagare, "Sleipner" (Orbea Terra H-30) gav oss ut såväl igår som idag på förmiddagen. Igår gick färden till Gäddeholm och några undangömda grusvägar i de omgivande skogsområdena och idag styrdes färden norröver mot skogsområdena i gränslandet mor Sala kommun. Igår lyste solen men kylan i luften var påtaglig och tjäle och is ännu tydligt närvarande, något som speciellt märktes där frusna traktorspår gjorde sitt bästa att göra framfarten mer osäker och knölig. Idag var det något mindre kallt men vinden var ändå vass och ogin på ett sätt som gjorde hemfärden från Hallsta, ca 20 km norr om Västerås, till en tålamodsprövande utmaning.  Huvudsaken nu är att jag är i gång igen på riktigt med en ny och kompetent följeslagare på vägarna. Orbea Terra H-30 är framförallt stabil men också lättmanövrerad o

Dimman låg tät över fälten. Solen syntes som en blek ljusskiva från en mjölkvit  himmel. Jag och "Sleipner", min nya gravelbike (Orbea Terra H-30-D) gjorde igår vår premiärtur. Över staden hade solen börjat skina från en blå men lätt disig himmel efter en dimmig morgon. Nu verkade det som att dimman dragit norrut och att vi äter var på väg in i den. Grusvägarna på Gryta ås, en dryg halvmil norr om Västerås, var våta, leriga och sliriga och temperaturen hade kämpat sig upp till modiga fem grader, men från trampamdet och koncentrationen hjälpte mig att hålla värmen. Cykeln och jag färdades upp mot Gamla Salavägen och över på en liten grusväg som först går parallellt med riksväg 56 för att senare, under en viadukt, för en över till byn Äs, som är belägen på en nordlig sträckning av Badelundaåsen, ca 10 km norr om staden. Där kom vi in på en traktorväg med leriga spår och fortfarande isiga vattenpölar, något som nödsakade mig att hoppa av cykeln för att forcera hindren til