Cyklatser

Det är om kvällarna det lättar. Värmen drycker sig med bedövande kraft ned från en blå eller blådisig himmel. Orken är inte som den borde. Tunga steg, törst och huvudvärk. Sömnlösa och svettiga nätter i en lägenhet där tvärdrag bara är något man hört andra tala om. Humöret är som det kan, jag är retlig, ilsk och känner mig odräglig. Jag vet inte om jag trivs med den "heliga" och "härliga" värmen om jag ska vara ärlig och det ska man väl... Men när solen börjar söka sig mot horisonten i väster kommer lättnaden. Ljuset skiftar över i orange och röda toner och kommer från en allt skarpare vinkel på himlen. Vägarna lockar och jag ger mig ut, delvis också för att slippa kvalmet inomhus. Det är vackrast när det skymmer...Jag lämnar stan bakom mig och rör mig på vägar mellan fält, betesmarker, skog och gårdar. Himlen får en rosa ton och ett gyllene dis syns mellan lunder och dungar.Lärkor, svalor och koltrastar drillar, skriar och sjunger och kanske hör jag även näkte

Gassande sol, högsommardis och häggblomsdunster. Just det sista! Det är bara den 13:e maj men det känns som att det vore i andra halvan av juli. Sommaren kom triumfatoriskt inmarscherande över landet, en dröm! Det är förmiddag och jag lämnar Sala efter en weekend hos mina föräldrar och en trevlig afton med en god gammal vän, också han med rötterna i staden, upp vid det vackert belägna Mån Ols värdshus. Sommarkväll, kall öl, levande musik...Till Sala hade jag kommit på fredagen efter en tidig och rapp cykeltur via Skultuna, Svanå och Västefärnebo, genom vackra bygder, skogar, bondeland med fält och gårdar, blomsterdoft och begynnande grönska. Flyt i pedalerna hade jag, rundtrampet hade börjat funka som det skulle och närvarokänslan var sådan man kan önska sig. Sjungande däck mot asfalt och grus, andningen som är djup, snabb, syresättande men ändå harmonisk och utan "flåsande". Under turen stannande jag bara en gång, i Västefärnebo för en varm macka och en alkoholfri öl på det

Söndagen bjöd på en betydligt gråare himmel än  dagen innan. Jag sniglade mig långsamt ut från Uppsala sent på förmiddagen, för att ta mig hemåt. Den här gången valde jag en annan rutt för färden. Från Stenhagen vände jag styret västerut och började trampa i riktning mot Vänge, på den cykelväg som löper parallellt med väg 72 i riktning mot Heby och Sala. Det gick långsamt. Det kändes att benmusklerna fått sitt dagen innan men jag tog mig fram. På fötterna hade jag äntligen cykelskor och kunde öva mig i att använda trampet så effektivt som möjligt. Men mitt uttröttade tillstånd gjorde att jag endast i begränsad utsträckning kunde dra nytta av rundtrampet. Tydligast kände jag dock en positivt skillnad i uppförsbackarna när jag kunde utnyttja mer av mina kroppskrafter än vad som annars skulle ha varit möjligt.   Vid Järlåsa korsade jag järnvägen och cyklade söderut. Vid en festplats tog jag en kort lunchpaus och fortsatte sen söderut med Fjärdhundra som delmål. Det var nu jag kom in