Om vådan av att underskatta sitt behov av vatten...

Gassande sol, högsommardis och häggblomsdunster. Just det sista! Det är bara den 13:e maj men det känns som att det vore i andra halvan av juli. Sommaren kom triumfatoriskt inmarscherande över landet, en dröm!

Det är förmiddag och jag lämnar Sala efter en weekend hos mina föräldrar och en trevlig afton med en god gammal vän, också han med rötterna i staden, upp vid det vackert belägna Mån Ols värdshus. Sommarkväll, kall öl, levande musik...Till Sala hade jag kommit på fredagen efter en tidig och rapp cykeltur via Skultuna, Svanå och Västefärnebo, genom vackra bygder, skogar, bondeland med fält och gårdar, blomsterdoft och begynnande grönska. Flyt i pedalerna hade jag, rundtrampet hade börjat funka som det skulle och närvarokänslan var sådan man kan önska sig. Sjungande däck mot asfalt och grus, andningen som är djup, snabb, syresättande men ändå harmonisk och utan "flåsande". Under turen stannande jag bara en gång, i Västefärnebo för en varm macka och en alkoholfri öl på det lokala fiket. Det verkade som att min kondis utvecklas till det bättre. Jag stannade av hunger, inte av utmattning.

Men så kom söndagen med än mer värme. Jag bestämde mig för att ta vägen hem över mina uppländska favorittrakter. Först cyklade jag på fina grusvägar öster ut mot Heby. Också här skog på sidorna,  öppnare marker med åkrar och skogar och här och var backar.  Till heby kom jag via en rejäl stigning upp på en åsrygg och sedan ned tilö samhällets centrum via en rejäl nedförsbacke.

Motvind och allt högre dagsvärme.  På ryggen hade jag min packning i en stor ryggsäck av brist på bättre, säkert 10 kg extra blev det på så sätt. Två vattenflaskor på 50 och 75 cl fanns i cykelns flaskhållare + två burkar energidryck och alkoholfri öl och en liten flaska mineralvatten. Det borde väl räcka? Men svetten började lacka och värmen tryckte tung ned från himlen. Jag behövde vätskan så väl, så drack det gjorde jag och flaskornas innehåll gick minsann åt.
 
På väg 256 vände jag styret söderut genom ett vackert jordbrukslandskap som bestod av gröna dalgångar, fält och kullar. Vägen är en rak och lättcyklad landsväg och bjöd inte egentligen på några svårigheter förutom några rätt måttliga uppförsbackar.  Men nu rann svetten ned för pannan och vattnet rann ned i strupen centiliter för centiliter. Tempot var trots vägens alla företräden måttlig. Jag gillar inte att erkänna det men det gick både långsamt och trögt.

När jag till sist såg Altuna kyrkas torn uppe på sin kulle och de böljande och groende fälten på sluttningarna fick jag kraft att öka hastigheten något. Här skulle jag äta medhavd matsäck och vila en smula. Nu hade jag hunnit ca 35 km från turens utgångspunkt men det kändes nästan som det dubbla. Det var alltså en befrielse att kunna sätta sig i skuggan i träden på kullen på vars krön den vita tornförsedda kyrkan var belägen. Jag fortsatte dricka, först ölen, sedan den andra av energidrycksburkarna och så det som återstod av 75 cl-flaskan och nästan hälften av den andra. Mineralvattnet hällde jag i den större flaskan och satte därefter fart söderut igen längs väg 256.

Återigen flåsig, trött och svettig. Varm motvind och ont i knälederna. Vid vägskälet vid Karleby, strax väster om Simtuna kyrka, inte långt från Fjärdhundra vid väg 70 försvann ytterligare vätska utan att törsten blivit mindre och orken ökat, men de fina och slingrande  små asfaltsvägarna mot Siggesta och Bredsdal var välkomna. Värmen var inte länge behaglig och inte heller den torra halsen. Jag var glad där jag kunde sätta mig en stund vid en enkel rastplats vid bron som skiljer Kärsta i Västmanland från Bredsdal i Uppland från varandra.  Här dracks det ännu mer men nu var även reservvattnet snart uppdrucket, utom en liten slatt i botten.

Jag gick uppför backen till Kärsta där jag såg ett par funktionärer från VCK hade hand om en sträcka av loppet Orresta tempot. Jag pratade lite med dem, en av dem en kollega som jag vet är en duktig cyklist. Den dallrande och svettiga massa ,som hasade upp på  cykeln vid vägskylten som visade att det var 19 km till Västerås, tyckte sig nu inte ha särskilt mycket att yvas över och skyndade vidare för att komma undan, om det nu är rätt ordval.

Före Tortuna mötte jag två ansenliga klungor med glada och energiska tävlingscyklister i färgglada klubbtröjor. Vid det här laget kände jag inte att jag hade så mycket gemensamt med dem. Två dagar tidigare hade jag utan tvekan haft det trots allt. 

Så tog det sista vattnet slut men det gjorde snart även min hemfärd. Jag nådde destinationen och gick darrande ben upp för trapporna till lägenheten och drack och drack det jag inte fått med mig i mina flaskor. Sen somnade jag. Trots allt borde ansträngningen inte ha varit så stor, drygt 6,5 mil och en blygsam snitthastighet på 22,7 km/h, betydligt lägre än den jag haft till Sala två dagar tidigare.

Vad var problemet? I allt väsentligt tror jag värmen och törsten var de stora bovarna i dramat samt en tung ch otymplig last på ryggen. Jag hade behövt mer vätska på vägen. Det är egentligen typiskt mig. Jag har inte så sällan upptäckt att jag dricker för lite vatten. Huvudvärk och trötthet jag inte begriper orsaken till har ofta berott, har jag insett senare, på att jag "glömt" bort mitt behov av vätska. Det måste jag bli bättre på.

Om turen på fredagen hade känts som ren närvaro och harmoni så var hemfärden en rätt trist historia.  66,6 km är inte långt för mig egentligen och borde kunna klaras av med större lätthet en vacker och varm sommardag.  Kan jag få med mig mera vätska? Borde jag skaffa en ryggsäck med vätskesystem?  Förmodligen kunde det vara en god idé. Väskor som är lämpliga till cykeln måste införskaffas. Bättre att låta cykeln bära än min rygg. Och halsen får inte bli för torr på vägen. Det är läxan till nästa utfärd.