Cyklatser

Jag får nog acceptera det nu. Dagarna för längre turer, i alla fall sådan som jag vill ha dem, kanske börjar bli räknade. Mörka kvällar, gråa och kylslagna dagar,  förkylningar och arbete. Det finns förstås en massa för latmasken att skylla på och visst kan jag drömma om en dagstur till i strålande solsken och med rimfrost i träden, tjälfrusna och hårda grusvägar utan regndagarnas klibb och körmotstånd. De där dagarna kan ju faktiskt snart vara här, så något mer blir det säkert. Annars kommer jag snart att återuppta simningen, inte minst försatt hålla konditionen på hygglig grundnivå under den kalla årstiden. När höstmörkret och den dystra vätan lägger sig allt tyngre över en betyder det också tid för planer och drömmar.  Det är en del av årstidens charm. Medan vindarna sliter i husknutarna, regnet smattrar på fönstren och viadukterna i stan översvämmas därute, sitter jag bekvämt i vardagsrummet med nybryggt kaffe, ibland en mörk öl, och ser fram emot ljusare och torrare tider. En d

Kanske börjar säsongen trots allt lida mot sitt slut. Temperaturerna har sjunkit och vissa dagar kan man bara hålla sig torr inomhus. Gråhet, regn och mörker, november är i antågande. Emellertid verkar det ändå finnas en del sol, sprakande färger och frisk krispighet i luften som kan innebära underbara möjligheter till cykelliv. Igår gav jag mig ut med syftet att undersöka några skogsvägar jag fått tips om mellan Västerås och Skultuna, inte långt från byn Skerike. Mycket riktigt hittade jag en slinga med hjulspår som spärrades av med hjälp och en bom och en skyltvsom förkunnade att bilar och motorcyklar inte hade där att göra. Jag cyklade därefter längs vägen som visserligen var slirig och här och var rätt lerig i ett makligt tempo, särskilt i början. Jag är fortfarande ovan vid den typen av sträckor och var därför kanske något mer försiktig än jag brukar vara. Att hålla ett högt tempo på vanliga grusvägar mellan fält, gårdar och byar och som är förhållandevis vältrafikerade är do

Alldeles nyss kom jag hem från vägarna. Tidigt i förmiddags gav jag mig iväg längs vägarna väst och nordväst om Västerås, där det ligger flera större eller mindre brukssamhällen i en rätt så skogrik bygd. Från Tillberga cyklade jag mot Skultuna via en naturskön väg som passerar den fågelrika Frösvisjön, vilken ligger i en sänka nedanför vägen. Sträckan är variationsrik så till vida att raksträckor, nedförs- och uppförsbackar följer på varandra med jämna mellanrum. Det går att hålla en jämn och relativt hög hastighet i det här området. Dessförinnan hade jag cyklat från byn Romfartuna, belägen intill riksväg 56, på en grusväg som efter ett tag anslöt sig till den asfalterade men smala vägen förbi Frösvisjön. Mer grusvägscykling blev det genom skogen från Svanå bruk mot Ramnäs, en rolig vägsträcka, som dock var relativt lättcyklad, trots fuktig och klibbigt vägföre efter den senaste veckans regn. Också här kom en del nedförsbackar till god hjälp för att kunna hålla farten.   Efter en

Igår eftermiddag efter jobbet hade jag möjlighet att ge mig ut på vägarna igen. En ordentlig tur helst, skulle det bli. Om man fick tro väderleksrapporterna skulle helgen bli grå, kylslagen och regnig, så det var lika bra att passa på. Tanken var först att ta mig från Västerås till Skultuna, ca en mil norr om stan, via Hökåsen, Tillberga och vägen som går från riksväg 56 och förbi Frösvisjön, där man borde kunna få en vacker utsikt över ett färgrikt höstlandskap. Förmodligen skulle jag få syn på fåglar där som höll på att bereda sig för flytten mot varmare länder. Emellertid märkte jag att vinden blåste åt fel håll och jag valde återigen grusvägen mot Mycklinge och därefter Tortuna. Därifrån fortsatte jag i riktning mot Orresta och Björksta, ca 10 km bort. Fredagseftermiddagen bjöd på vackert väder, men det saknades inte mörka moln, men solen stålade starkt från den del av himlen som inte täcktes av dem och det i en skarpare vinkel än den gjort i juni och juli. Hösten går inte att f

Vardagsmotion är guld värt! Det är inte alla dagar det finns tid för längre turer och då gäller det att ta vara på andra tillfällen. Jag arbetar som gymnasielärare på en skola i centrala Västerås, ca 2,5 km hemifrån den närmaste vägen. Jag brukar dock dubbla den sträckan för att få röra mig mer och få tillfälle att sätta mig en liten stund på ett morgonöppet café med en espresso. Några minuters stillhet innan dagen börjar på allvar. Det har sina sidor att ta sig genom stan om man vill hålla tempo. Trafik, vägarbeten, övergångar och annat kan bidra till att hålla tempot tillbaka. Det finns dock några sträckor, som Bangatan, nära mitt hem, där det går att komma upp i fart under åtminstone en kilometer. Jag har blivit försiktigare. För två år sedan råkade jag ut för en olycka i vilken jag bröt armen. Det skedde i samband med en krock med en anna cyklist vid en hushörna där vi kom från varsitt håll. Den andra cyklisten klarade sig dock utan blessyrer som tur var. Ändå är det frestande

Det som följer nedan är en lista på några självklarheter och små insikter (som väl säkert är självklara för många andra, mer erfarna) om vad som kan behövas för en lyckad tur: 1. Håll cykeln i trim Pumpa däcken, smörj kedjan, se till att växlar och broms fungerar som de ska. 2. En sund själ i en sund kropp God nattsömn, bra kostvanor, inte minst att äta en rejäl frukost om du ger dig av på morgonen. När jag sovit illa blir min motivation och envishet på vägarna en skugga av vad de annars brukar vara, självförtroendet sjunker och därmed prestandan. 4 .  Värm upp! Börja försiktigt för att få kroppen att vänja sig vid ansträngningen. Den första kvarten-halvtimman är ofta annars trist och trög. Det brukar vända inte minst när andningen kommit igång och förmår syresätta blodet tillräckligt. 5. Sitt rätt! Även om man som jag har en cykel med en i stort sett upprätt sittställning,  försök att lägga tyngdpunkten i så hög grad som möjligt på styret. Det hjälper dig att kanalisera ener

Från min betraktelseblogg "De första raderna", 2014-08-30: "Idag cyklade jag från Västerås till Enköping på små landsvägar mellan fält, bondgårdar och  kyrkor. Vädret var omväxlingsrikt, solsken, värme, svartgråa stackmoln och regn. Över fälten drillade lärkor och skriade svalor och tornseglare. Ymnig junigrönska, smörblommor och midsommarblomster. Mycket få bilar och nästan inga människor förutom några bönder i sina maskiner ute på fälten. Jämna och djupa andetag, asfalstens sjungande under cykelns hjul. Inga andra ljud än fåglarna, fartvinden och avlägsen trafik på landsvägarna bortom fälten och skogsdungarna. Därute på fälten ser man ibland stora högar med stenar. Antagligen har de lagts där sedan en bonde någon gång i tiden stött till dem med sin plog eller innan han börjat odla upp nya åkrar. Det är stenar som säkert med stor möda och hårt arbete samlats ihop för att göra bondens liv möjligt. Mitt ute i en åker ser jag på hemvägen en låg gräsklädd kulle. Jag ve

Igår gjorde jag det som förmodligen är årets sista riktiga långtur, för mig definierat som en som är minst 100 km. Det är på distanserna jag har min styrka. Jag är relativt långsam men beslutsam och envis när jag väl gett mig ut på vägarna. Idag kändes det i kroppen att övningarna från gårdagen satt sina spår. Någon längre tur var inte att tänka på men jag ville ut ändå i morse. Det blev en kortare sträcka på skogsstigar,  något jag varit nyfiken på men inte tidigare på allvar prövat.  Min cykel, en hybrid, Marin DS3 San Rafael, är som andra av sitt slag, inte gjord för några extremer, utan för det som är mittemellan. Grusvägar går bra eller till och med utmörkt många gånger. Skogsstigar, om de inte är för tekniskt krävande, borde också fungera. Att cykeln är utrustad med en hydraulisk dämpgaffel, precis som mountainbikes, är något jag dragit stor nytta av nör jag cyklat på grusvägar. I skogen borde det också vara till god hjälp. Jag testade att cykla i ett skogsområde i Hökåsen utan