En frostmorgon och anledningen till att jag cyklar

Strax före åtta gav jag mig av. En kall morgon var det, termometern visade runt nollan, men solen var på väg upp på en klar himmel och i trädens lövverk glödde höstfärgerna i sina varma färgnyanser.

Frost i gräset, marken fruset hård. Jag var på väg bort från stan, norrut på vägarna mot Sala. Tanken var att ta ta vägen genom skogen mot Skogsängen mellan Gesala och Hedensberg, någon mil från Västerås och sedan fortsätta mot Ransta.

Kallt var det som sagt och klädseln blev därefter, långa ben på byxorna, handskar och mössa under hjälmen men en krånglande dragkedja fick mig att lämna cykeljackan hemma. Istället fick det bli en kanske lite väl bylsig men värmande munkjacka, en fleecetröja och en polotröja. Det skulle funka utmärkt visade det sig, även om jag nog ökade luftmotståndet något, något som inte bekom mig något särskilt. En njutbar färd på lite lagom ensliga vägar var syftet med turen.

Sadelstångsväskan var packad för en övernattning och hjulen, som blivit lite vinda under  vårens och sommarens framfart, hade blivit riktade och däcken påfyllda med luft.

Jag tog in på skogsvägen och hörde grusets knastrande under hjulen när jag svängde upp mot Skogsängen, en liten gård en bit upp. Farten var måttlig och jag kunde se hur utandningsluften blev till rök. På ena sidan hade jag skogen och på den andra fälten.

Vid gården, som jag tidigare uppfattat som något övergiven, dök det nu upp en stor hund av obestämbar ras som sprang ut efter mig men stannade när jag lämnat Skogsängen bakom mig och kunde se frostiga fält breda ut sig till höger om vägen, bort mot skogsbrynet.

Jag fortsatte in i skogen där vägen blev något smalare och där det här och var fanns isfria vattenpölar, som jag kryssade emellan. Vid en sten i granskogsparti stannade jag för en kaffepaus, men kände snart att stillasittande också innebar att jag började frysa. Efter några munnar kaffe, en banan och en proteinbar, satt jag upp igen och fortsatte.

Skogen var tyst så när som på några ensliga fåglar och knastret och knäppandet från stenar och grus under däcken på min cykel. Långt bort kunde trafiken på riksväg 56 anas. 

Till sist kom jag ut på grusvägen som skulle ta mig vidare mot Ransta. Efter en lång och egentligen ganska trist raksträcka blev vägen asfaltstäckt vilket den sedan var hela vägen till Ransta, varifrån jag fortsatte mot Sala. Hela turen tog något mindre än två timmar och blev drygt 40 km.

Trots kylan och även om det inte blev en särskilt snabb tur tror jag att den här morgonturen kommer att stanna i mitt minne ett tag. Den höga och krispiga luften, den klara himlen och den gnistrande frosten på fälten kan vara anledningar nog till detta. Det kan även den rykande och stärkande drycken i termosen, färgerna i träden och kryssandet mellan de leriga vattenpölarna vara. Jag behöver nog inte förklara det mer än så...

Att cykla för mig har föga med idrott att göra, det är snarare ett sätt att få se och uppleva en smula mer närvaro och frihet i vardagen. Jag vet mina begränsningar men också rätt väl vad jag vill få ut av det jag gör.