Äventyr på den västmanländska tundran

december 17, 2017

Det börjar närma sig jul. Det är bråda tider både inför den stundande högtiden och på arbetet. Trots allt finns det en del tid som kan ägnas åt andra saker. Att det skulle bli en vacker morgon stod klart redan när jag såg ut genom fönstret vid sjutiden i morse. Termometern visade strax över - 10 grader och snön glimmade och gnistrade där ute. Jag bestämde mig för att pröva på riktig vintercykling.

Fyra lager kläder, två polotröjor, en fleece och så cykeljackan, på fötterna kängor. Så bar det iväg!
Rätt snart fick jag värmen i kroppen och slutade bekymra mig över kölden, men jag var försiktig och tog mig med rätt så låga hastigheter ned mot Östermälarstrand och därefter mot Björnöbron.

Därefter begav jag mig på de under andra årstider så härliga grusvägarna mot Gäddeholm, ett grusparadis i miniatyr vår, sommar och höst. Men nu hade leden förvandlats till ett isigt och slirigt helsike. Sakta gick det och jag gjorde mitt bästa för att ta mig fram helskinnad. Jag letade efter stråk med ren snö och följde en stor del sträckan på ca 6 km, längs ett brett däckavtryck som förmodligen kommer från en fatbike. Men min egen framfart blev icke desto mindre en där jag gång efter annan var tvungen att parera med fötterna för att hålla mig på rätt köl.

Om det var trist? Nej, faktiskt inte men rätt så jobbigt. Det krävde koncentration och uppmärksamhet och jag kände mig lättad när jag äntligen kom ut på en isig men någorlunda farbar vägsträcka.

Just som jag funderade över om jag skulle fortsätta på den skogsväg jag upptäckte i trakten tidigare i höstas, ringde mobilen och jag kom på andra tankar. Och det var nog tur eftersom mina fötter vid det här laget börjat kännas som två bortdomnad isklumpar, så då styrde jag kosan mot Västerås igen. 21,5 km visade Strava när jag stängde av appen när jag kom fram dit jag skulle.
Ingen lång tur direkt men det kändes som om jag hade varit ute minst en timma till utöver de 90 minuter jag började trampa.

Jag är glad att jag kom iväg. Dock kommer jag nog att välja en annan rutt nästa gång tills snön börjar dra sig tillbaka och temperaturerna börjar stiga igen. En del reflektioner gjorde jag efteråt:

* Skönt att ha platåpedaler. Hade jag haft spd hade jag legat illa till. Fötterna behövde komma i marken vid mer än ett tillfälle under turen.
* Jag retar mig på vibrationer i ramen. Jag tar i, trampar snabbt och hårt men cykeln fångar upp kraften i form av skakningar och inte som energi som leder till högre hastighet. Detta är något jag tänkt på länge, nästa cykel måste ha en styvare ram och därmed mer "energisnål".
* Crosshybrider, som min, fungerar hyfsat i de flesta sammanhang men kanske inte alls egentligen. Idag hade en breddäckad mountainbike varit ett bättre alternativ med tanke på underlaget.
* Fart är inte alltid allt. Att ta sig fram är gott nog ibland.

Och till sist:

* Även om det går att cykla på vintern så längtar jag efter våren, efter att känna den då allt ljummare fartvinden i ansiktet, att höra lärkorna drilla över fälten, att se rovfåglar kretsa högt däruppe och se hur träden så småningom börjar grönska i ett allt mer levande landskap.