Cyklatser

Tidigt i morse hade jag nog inga egentliga planer för dagen annat än att gå på ett möte, som blev inställt visade det sig senare Mina ögon föll på en blogg i mitt Facebook-flöde om en grupp "dårar" som gjort en rejäl tur med -12 grader och fem lager ovanpå kroppen. Och här satt jag med en rykande kaffekopp och huttrade...inomhus! Vad är man för karl egentligen? Karln i fråga började plocka fram cykelkläder, cykeldatorn och förstås vattenflaskan. Nån stund senare bar det iväg. Kallt var det, strax under nollan och grått. Solen syntes sannerligen inte till.  Ett blekt ljus silades sparsamt genom de blytungamolnen och gråvita dis som brett ut sig över landskapet. Jag styrde kosan norröver ut på småvägarna bortom Tillberga och hittade en avfartsväg på höger sida om vägen, på vilken jag hoppades kunna ta mig till riksväg 56 och över denna och vidare mot Skultuna.  Vägen täcktes av gnistrande frost, ett tunt vitt täcke av is. Små vindpustar drev isrök från den ena vägrenen til

Efter jobbet passade jag på att, tack vare det rätt hyfsade vädret,  att ta en cykeltur. Det blev drygt 26 km på småvägar, landsvägar och grus. Jag cyklade  först längs cykelbanan ut mot Hökåsen och därefter mot Tillberga via Hubbo kyrkan för att sedan, som jag först tänkt, ta grusvägen mot Mycklinge, men den visade sig vara en rätt otäck isbana, så jag fortsatte in mot Tillberga och ut på landet mot byn Äs som ligger på en åsrygg invid riksväg 56 mot Sala. Där hittade jag en fin grusväg som tog mig över 56:an under en vägbro. Den väg jag följde slutade på en gårdsplan vid ett hus, så jag fick vända. Nästa väg jag tog mig ut på var rejält gropig och full av istäckta  vatten samlingar men jag tog mig ändå framåt utan några större problem. Mörkare och mörkare blev det och vägen smalare och fylld av grova stenar. Jag kom in i skogen men vägen gick i en riktning som borde vara söderut mot stan. Jag hade en vag förhoppning om att komma ut på någon större väg som skulle ta mig ut mot Fin

Den här morgonen kunde man ana vintern i luften. Temperaturen var under 0, himlen klar, luften hög och kallfriskt krispig. Marken var frostig och  vägarna glansiga av is. I fredags fick jag oväntat dyka in på verkstaden igen efter att en del av servicen i veckan innan kanske hade missat något. Allt fixades dock till det bästa och dessutom bytte jag framdäck till ett med dubbar. Det kan behövas nu. Känslan är lite annan när man tar sig fram. De små metallpiggarna knattrar lätt mot asfalten och kanske går det lite trögare, men antagligen är jag med trygg nu för halkan. På väg till jobbet är jag klädd i en tjock vinterrock och inser att jag skulle behöva en tunnare skaljacka om jag ska kunna cykla varmt de där rimfrostdagarna jag ny börjat drömma om och se fram emot. I och för sig funkar säkert höstklädseln ett tag till. Man får utan problem på sig både en polotröja och en i fleece under den och farten gör resten. Tiden går fort och är välfylld men förhoppningsvis ska det bli tid för

Det visste jag egentligen! Det tar på för en aldrig så robust cykel att rulla mil efter mil, ja, så långt att dessa kan räknas i hundratal.  Cykeldatorn visar att jag sedan i maj, då jag skaffade den, cyklat ca 347 mil. Och det är inte allt.  Till det kommer pendling, oftast oräknat,  på ca 1 mil per dag och alla mindre turer. Det finns många som cyklar mer och längre men en del mil måste man ändå säga att det blivit. Och milen sätter sina spår. Igår lämnade jag in cykeln på service, främst för att justera växlarna, något jag gärna överlåter till professionella krafter när det gäller finliret. Det visade sig, inte så oväntat att det blivit en del slitage. När jag hämtad cykeln idag visade det sig att jag inte kunde få i de högsta växlarna. Kedjan vägrade. Något irriterad sökte jag upp en annan verkstad när jag, i ett annat ärende tagit mig till en annan ände av stan och där konstaterade de detta, som inte påtalats av de som gjort servicen. Dock fixade de till växlarna så gott eet gic

Solen hade äntligen brutit igenom de svarta och regntunga molnen som i allt större skaror började dra bort mot horisonten.  Regnvåt, svettig och lättade efter ett intermezzo med en punktering började cyklisten närma s-ig utkanterna av Uppsala, den då mest avlägsna destination jag haft för en cykeltur. Dagen var den sjuttonde juni 2012 och turens utgångspunkt var Västerrås. Cyklisten, som var jag, kände sig väldigt nöjd, stannade och lät sig fotograferas framför skylten som bevisade att han var framme. Det var kanske där som mitt mer seriösa cykelintresse på allvar kom till, men det hade varit underbart uppsegling under en längre tid. Åren innan hade jag främst ägnat somrarna åt länge utlandsresor, soloäventyr eller kanske snarast ett sorts "kulturluffande" framförallt i Italien, men även någon gång i Frankrike. Eftersom jag är mycket intresserad av historia var det mycket givande och med vissa färdigheter i det italienska språket gjorde det än mer intressant. Faktum är att d

Även om det är november så går det utmärkt att göra upptäcktsfärder på cykel. Gav mig iväg mot Irsta och tog av på en grusväg inte långt ifrån Klinta  IP. Den var rejält stenig och motvinden var tuff. Därefter hittade jag in på en skogsväg, en stenig och grovhuggen en, som slutade i en återvändsgränd i en glänta. Jag fick vända och kom på slingrande stigar till sist till Gäddeholm, varifrån jag till sist tog mig till Östermälarstrand och Öhrmans konditori. Jag var rätt lerig när jag kom fram men det är väl kanske så det ska vara? Turen var utan tvekan rolig men gick sakta till följd av motvind, återvändsvägar och ett slitigt och klibbigt väglag. Om man får tro cykeldatorn höll jag den rätt blygsamma snitthastigheten 21,2 km/h. Strava visar en något lägre vilket delvis kan förklaras med att jag glömde att pausa när jag stannade upp. Det är långsammare än jag egentligen vill vara, men det är kanske ändå inte huvudsaken med turer som den här, att de går fort.  Vädret skiftade mellan jäm