Is, frost och kalla vindar

Tidigt i morse hade jag nog inga egentliga planer för dagen annat än att gå på ett möte, som blev inställt visade det sig senare

Mina ögon föll på en blogg i mitt Facebook-flöde om en grupp "dårar" som gjort en rejäl tur med -12 grader och fem lager ovanpå kroppen. Och här satt jag med en rykande kaffekopp och huttrade...inomhus! Vad är man för karl egentligen?

Karln i fråga började plocka fram cykelkläder, cykeldatorn och förstås vattenflaskan. Nån stund senare bar det iväg. Kallt var det, strax under nollan och grått. Solen syntes sannerligen inte till. 
Ett blekt ljus silades sparsamt genom de blytungamolnen och gråvita dis som brett ut sig över landskapet.

Jag styrde kosan norröver ut på småvägarna bortom Tillberga och hittade en avfartsväg på höger sida om vägen, på vilken jag hoppades kunna ta mig till riksväg 56 och över denna och vidare mot Skultuna. 

Vägen täcktes av gnistrande frost, ett tunt vitt täcke av is. Små vindpustar drev isrök från den ena vägrenen till den andra. Skog på ena sidan av mig, fält på den andra. Till sist mynnade vägen ut på en gårdsplan vid en gård och det var bara att vända.

Till sist tog jag mig i alla fall till riksväg 56 och kom ut inte långt från Gesala. Vid utfarten kunde jag se Romfartuna kyrka insvept i ett vitaktigt dis. Jag anade att det mycket väl kunde vara snö. Det visade sig också vara ett riktigt antagande. När jag cyklade upp för en höjd när Frösvisjön, en plats där man har en vacker och mäktig vy över det omkringliggande landskapet, kände jag vassa och isiga snöflingor i ansiktet.  Det var inte alldeles angenämt men jag hade nu vinden lätt från sidan istället för direkt i ansiktet, så det gick att uthärda. Här gick det förhållandevis fort ockdå på en annars tämligen långsam tur.

Efter ett kort uppehåll i Skultuna fortsatte jag, nu med stelfrusna fingrar, mot Västerås via den vackra vägen mot Skerike parallellt med Svartån. Nu var vinden med mig men jag valde ändå att hålla ett lägre tempo än vanligt, eftersom vägens asfalt till synes var täckt av vita fläckar av frost och is. Även här yrde snöröken över vägbanan.

Alltsom allt blev det en färd på dryga 50 kilometer och med ca 20,5 km/h i snitthastighet. Strava visade dock sin vana trogen något lägre, 18, 1 km/h. Det är inga hastigheter att yvas över men nör jag gav mig av var min ambition inte att vara snabb utan att genomföra turen oavsett väder och vägförhållanden. Jag körde stora delar av tiden på låga växlar. Motvinden var påtaglig och vägarna osäkra med tanke på den halka som man gott kunde förmoda med tanke på hur de såg ut.

Temperaturen låg runt 0 och i början var det tungt och rent av lite smärtsamt att andas. Dock vande jag mig efter den första milen och kunde, trots att det nog inte verkade riktigt så i början, ändå uppleva min framfart som rätt så njutbar trots allt. Värmen kom snabbt i kroppen. Fötterna skyddades av ett par Timberland-kängor. Tre lager kläder bar jag på mig och hjälmmössa under hjälmen. Fingrarna var dock mera utsatta och de domnade av kylan på vägen mellan Skultuna och Skerike, så jag fick dra ned dem i vanten istället för att vara kvar i de utrymmen som egentligen var gjorda för dem.

Väl hemma var jag nöjd med den oväntat långa och oplanerade cykelturen, som genomfördes trots att vädret borde ha fått mig att avhålla mig från den. Mötte jag några andra cyklister på vägen?  Ja, två stycken på mountainbike mötte jag i närheten av Berga, inte långt från utfarten mot Skultuna, när jag precis passerat Frösvisjön. De såg sammanbitna ut och besvarade inte den hälsning som cyklister oftast brukar ge varandra när de möts på vägarna. Det var inte helt obegripligt heller.

Den här tiden på året, sent i november, är gränslandet mellan höst och vinter. Idag kändes det dock som att vintern kommit och att nyq förutsättningar gäller. "Årets åttioårsålder"  har jag ibland kallat månaden.  Det är ett avklingande för det levande, kala träd, kylig luft ett ofta blekt och snabbt bortdöende ljus men ibland förunderliga ögonblick och dagar av skönhet, klarhet och väntan. Trots att vintern står för dörren eller redan har brutit in vet vi att det kommer att vända, att året tar slut, men att med det kommer strax ljuset åter.