Hur det började - min historik som cyklist

Solen hade äntligen brutit igenom de svarta och regntunga molnen som i allt större skaror började dra bort mot horisonten.  Regnvåt, svettig och lättade efter ett intermezzo med en punktering började cyklisten närma s-ig utkanterna av Uppsala, den då mest avlägsna destination jag haft för en cykeltur. Dagen var den sjuttonde juni 2012 och turens utgångspunkt var Västerrås. Cyklisten, som var jag, kände sig väldigt nöjd, stannade och lät sig fotograferas framför skylten som bevisade att han var framme.

Det var kanske där som mitt mer seriösa cykelintresse på allvar kom till, men det hade varit underbart uppsegling under en längre tid. Åren innan hade jag främst ägnat somrarna åt länge utlandsresor, soloäventyr eller kanske snarast ett sorts "kulturluffande" framförallt i Italien, men även någon gång i Frankrike. Eftersom jag är mycket intresserad av historia var det mycket givande och med vissa färdigheter i det italienska språket gjorde det än mer intressant. Faktum är att dessa språkkunskaper kom till god användning även i mitt arbete när den skola jag jobbar på hade utbyte med en skola i norra Italien.

Men allt har sin tid. Efter resan 2011, från Rom till Milano, tyckte jag att det kunde vara nog för ett tag. Något annat borde ta vid. Och så utvecklas man som människa förstås.

Mitt resande, trots att jag då var ett stycke över de trettio, liknade nog i viss mån de som betydligt yngre backpackers ägnar sig åt. När jag var i tjugoårsåldern var jag inte så hågad att resa. Försiktig,  studieinriktad och tämligen överviktig var jag  inte så hågad till vare sig utlandsresor eller fysiska aktiviteter. Jag studerade och studerade, läste och läste. Någon av mina handledare vid Uppsala universitet tyckte att jag rent av borde stanna kvar för att doktorera i religionshistoria, något som inte var en orimlig tanke , eftersom jag klarat min studier mycket bra.

Nu blev det inte så, jag blev istället gymnasielärare i svenska och religionskunskap och började så småningom att arbete på Carlforsska gymnasiet i Västerås.  Så mycket cykling ägnade jag mig inte åt, även om jag hade en femväxlad som blev stulen. Istället gick jag mycket...I alla fall i sinom tid.

När jag var ca 27 såg jag hur stark och vältränad en betydligt äldre kollega var när han hjälpte mig att bära upp en fruktansvärt ful och stor soffa till min lägenhet. Jag orkade inte,  trots att jag var trettio år yngre hänga med.  Det gav mig en tankeställare..Skulle jag ens vara vid liv när jag var i hans ålder om det fortsatte så här?

Då påbörjade jag en snabb omläggning av min livsstil. Jag gick långa sträckor, simmade och åt mindre. En period levde jag på bananer, bröd och soppa. Och det fick god effekt! Jag gick snabbt ned i vikt och nya horisonter öppnade sig både omkring mig och inom mig.

Jag började som sagt resa och ålade mig en rätt hård regim när det gällde kost och motion, även om det blev lite slappare med tiden.

Jag köpte några cyklar igen, utan större ambitioner. En blev stulen  och jag bestämde mig för att köpa en billig och gammal som ingen skulle vilja ta. Jag hittade en urgammal Bianchi, en sorts 21-växlad hybrid med säkert 20 år på nacken, men den, trots att den egentligen såldes i uselt skick, fick mig att upptäcka tjusningen med att cykla.

Det började med kortare turer i närområdet, till Skultuna och till Sala. Sen bestämde jag mig för att försöka ta mig till Uppsala, vilket gick utmärkt med den gamla skorven till cykel. En punktering åtgärdades av en hygglig cykelreparatör i Öresundsbro så att jag istället fick tid att äta en sen lunch.

Sen dess har det blivit fler längre turer. 2013 gjorde jag en långtur i södra Dalarna, 2014 på Öland och året efter  bröt jag armen i en cykelolycka, så det året blev det inget. Sommaren 2016 cyklade jag genom Uppland från Sala och in i landskapet via Heby för att till sist komma fram till Uppsala och därefter  Sigtuna. Och i år blev det en resa genom Gästrikland och  norra Roslagen.

Tjusningen med att cykla är framförallt känslan av frihet, närvaro och att komma nära naturen och de platser man passerar.
Till våren och kanske ännu någon gång på senhösten väntar nya äventyr.