"Det är vackrast när det skymmer" - Pastoralsvit

Det är om kvällarna det lättar. Värmen drycker sig med bedövande kraft ned från en blå eller blådisig himmel. Orken är inte som den borde. Tunga steg, törst och huvudvärk. Sömnlösa och svettiga nätter i en lägenhet där tvärdrag bara är något man hört andra tala om. Humöret är som det kan, jag är retlig, ilsk och känner mig odräglig. Jag vet inte om jag trivs med den "heliga" och "härliga" värmen om jag ska vara ärlig och det ska man väl...

Men när solen börjar söka sig mot horisonten i väster kommer lättnaden. Ljuset skiftar över i orange och röda toner och kommer från en allt skarpare vinkel på himlen. Vägarna lockar och jag ger mig ut, delvis också för att slippa kvalmet inomhus.

Det är vackrast när det skymmer...Jag lämnar stan bakom mig och rör mig på vägar mellan fält, betesmarker, skog och gårdar. Himlen får en rosa ton och ett gyllene dis syns mellan lunder och dungar.Lärkor, svalor och koltrastar drillar, skriar och sjunger och kanske hör jag även näktergalen nära dess påstådda nordgräns.

Luften är svalare här och var men värmen består. Jag cyklar från järnvägsövergången i Tillberga i riktning mot kyrkan och svänger av mot Hällby. Grusväg, gropigt, stenigt och ibland slät packad lera. Knaster under däcken och kaskader av rödaktigt skymningsljus över vägen och fälten. Leriga åkrar täckta av fnösketorr mylla kring nedförsbacken ned mot den lilla bron över ån. 

God fart, lugn och djup andning, närvaro. Dagens tyngd släpper och jag förenas med aftonen. Längs riksväg 56 når jag Romfartuna där kyrkans spetsiga torn tycks genomborra den sjunkande solen. Jag korsar vägen och fortsätter på grusvägarna som ska föra mig till vägen mot Skultuna via Julpa och Frövisjön.

Det är i det närmaste vindstilla. Hjulen sjunger nu mot asfalten när jag från höjden kan se sjön nedanför mig på höger sida. Jag har bra tempo, tar in verkligheten omkring mig i en ström av intryck; grönska, fågelläten, hoppande rådjur och det gyllene ljuset och den ljumma vinden i ansiktet. En sorts befrielse...

Det är vackrast när det skymmer...Det känns för några ögonblick som att en stor välvilja trots allt finns i tillvaron där den rusar emot mig genom kvällsfriden. Frid och stillhet men ändå min ganska hastiga rörelse genom landskapet.

Från Skultuna kyrka fortsätter jag i högt tempo längs Skerikevägen med Svartåns fåra nedanför de lätt sluttande fälten och skogen, hagarna och dungarna på den andra. Solen har nu sjunkit under horisonten men ett stilla kvällsljus finns kvar. Turen är slut, luften börjar svalna. Avlägset och nära är det som finns omkring mig, tillfälligt men på något sätt evigt. Trots allt kan man uppleva en sorts välvilja när livets och årstidens kvalm vill pressa en platt mot marken...Det är vackrast när det skymmer....