Kan man cykla som en poet?

Det här är en blogg om att cykla. Kanske någon tycker det är ett banalt tema för en blogg, om det nu inte skulle röra sig om en som handlar om cykelsport, träning och tävlingar.  Men det är det inte. Jag är överhuvudtaget inte intresserad av idrott,  inte i någon form.

Men cykeln har blivit allt viktigare för mig de senaste fem åren. 2012 började jag göra längre utfärder på sommaren,  efter att tidigare år gjort flera utlandsresor, främst till Italien och Frankrike.  Allt har sin tid och en känsla av mättnad infinner sig.

Om det nu inte var idrott en som lockade mig, vad var det då? Cykeln gav mig möjlighet att upptäcka mitt närområde,  takterna kring Västerås, Sala och Enköping, i gränslandet mellan Berglsgen, Mälardalens och slätterna i Uppland. Nya platser dök upp på näthinnan när jag rörde mig genom landskapet, inte minst landmärken som kyror och fornminnen blev en del av mitt medvetande.  Kyrkorna i  Björksta, Bred och Sparrsätra, hällristningarna  stora Rickebyhällen och Brandskogsskeppet, förbisedda, lite avsides men vackra och på ett märkligt sätt fascinerande.
Bland skogsdungar,  fält och små höjder ligger de där som tecken på den tid som gått och den som kanske egentligen inte alls existerar.

Tid som inte existerar...Kanske är den en av orsakerna till att cyklingen tilltalar mig. Hjulens surrande mot asfalten, den strålande himlen ovanför mig, glimtar och skiftningar i landskapet omkring mig, andningen som utan ansträngning och i harmoni med den kraft som behövs för att driva runt pedalerna  fyller fyller lugnt men kraftfullt ögonblicket. Tankeflödet som stannar upp och endast blir till en medvetenhet om vad som sker just nu.

Motion är ett viktigt motiv till cyklandet, utmaningen att klara allt längre distanser och hastigheter...Visst har också detta bidragit starkt till att få mig ut på vägarna, men närvaron och de reflektioner jag gör om både det allra mest näraliggande och de verkligt stora frågorna är kanske det som gett mig mest. Och så finns där alla korta ögonblick då någon ny nyans träder fram ut ett förbiilande landskap, en detalj, kanske en färgskiftning vid ett fält eller i trädens löv, något som just då tydliggör att jag befinner mig i en ständig ström av tid och att så mycket bara finns tillgängligt just där och just då.

Om detta kommer den här bloggen att handla. Kanske kan man cykla mer som en poet än som en idrottsman?