Översvämningar, stengrus och ett möte med Asa-Tor - På upptäcktsfärd i Fjärdhundraland

Igår var det en vacker morgon. Solsken, höga slöjmoln men kyla i luften, det där man brukar kalla för "krispigt". Äntligen verkar det som om året har vänt och att våren är här.

Som planerat gav jag mig ut på vägarma i syfte att upptäcka ett "främmande" land, Fjärdhundraland, enkelt förklarat den västra delen av Uppland, i Enköpings och Heby kommun. Från början var Fjärdhundraland ett s.k "folkland" med egen lagstiftning och rättskipning tills dess området tillsammans med Tiundaland, Attundaland och Roden bildade landskapet Uppland någon gång i slutet av 1200-talet.

Att historia intresserar mig är inget jag kommer att dölja i den här bloggen, även om det i första hand är en cykelblogg. När jag rör mig genom landskapen och längs vägarna undrar jag ofta över hur det såg ut där tidigare, vilka människorna var och vad som Inträffat. Varje plats och tidpunkt är unik och bildar tillsammans bakgrunden till vår tid.

Vid utfärden, ca 08:30 på morgonen, var det fortfarande kyligt.  Luften kändes lätt smärtsam att dra ned i lungorna och jag bestämde mig för att börja i lugnt tempo, något som nog var klokt. Jag åkte från Västerås, först norröver mot Hökåsen och Tillberga och sen vidare mot Sevalla via Tortuna och vidare mot Fjärdhundra.

Färden gick först på asfalterade vägar mellan fält och bondgårdar och från Tortuna till stora delar längs grusvägar av varierande slag. Fuktiga och något trögcyklade var den som slingrade sig mellan granar och blandade skogspartier mellan Sevalla och riksväg 70. Här fick jag på ett ställe se en olycksbådande skylt som talade om att vägen var "avstängd pga översvämning", något jag inte brydde mig om, eftersom där inte fanns någon bom och jag kunde se bilar stå på gårdsplanerna till några närbelägna hus. Så jag fortsatte. För att ta mig till nya marker var jag tvungen att ta mig över riksvägen en bit norröver.

Vägen var rätt oproblematisk med smågrus och inte alltför tungtrampad och packad lera. Hör kunde jag öka tempot något. Dock dök något annat upp på näthinnan efter ett par kilometer....Det visade sig att några fält hade översvämmats av smältvatten och runnit över vägen. Skulle jag bli tvungen att vända?

Det visade sig att man lagt ut ett sorts stabil spång med två parallella hjulspår tänkt för bilar. Jag fick hoppa av cykeln och promenera över hindret och kunde torrskodd fortsätta cykelturen. Det visade sig att riksväg 70 var nära och att det återstod en kortare sträcka till Fjärdhundra varifrån jag tänkte fortsätta färden norröver mot Altuna kyrka, där jag planerat att äta matsäck.  

Först glömde jag bort hur rutten såg ut på kartan och fortsatte in i samhället, där jag mötte en glad klunga cyklister från Enköpings cykelklubb, som hälsade och fortsatte åt sitt håll. Då insåg jag att jag var tvungen att vända och fortsatte längs väg 274 norrut i riktning mot Heby, där ett öppet och böljande jordbrukslandskap med spridda skogspartier bredde ut sig. Lätt motvind var det men det var ändå en behaglig del av turen.

Klockan var strax före 11 när jag svängde upp på en kort och lerig grusväg, som verkade vara en genväg till Altuna kyrka, som ligger på en höjd öster om vägen. Från höjden kunde man, genom träden kunde man ana en fin utsikt över det omgivande landskapet. På kullen fanns, förutom kyrkan, några bostadshus och en kyrkogård, på den norra sidan. Upp till kyrkan ledde en gräsbevuxen slänt, inte en stenlagd eller grusad gång, något som kan tyda på att verksamheten i den inte kunde vara så livaktig längre.

Vid den vita tornförsedda helgedomen såg jag den, "Altunastenen", en runsten från 1000-talet, ristad av runristarna Livsten och Balle och rest över några personer som omkommit i en brand, då för länge sedan. Livsöden kan man undra över men det som intresserade mig var något annat den här gången. 

Ganska långt ned på en av stenens kortsidor kunde jag se honom, åskguden Tor sittande i en båt med ett slingrande monster under den, Midgårdsormen, som huggit på kroken agnad med ett oxhuvud, som guden kastat ut i havet. Odjurets styrka och motstånd var så våldsamt att guden, den starkaste av asar, hade trampat igenom båtens bord. Ormen skulle snart försvinna ned i djupen och skulle inte möta åskguden förrän vid ragnarök, striden vid världens undergång, då de båda skulle förgöra varandra ömsevis, som två kärnvapenmakter.  Om detta kan man läsa i "Den poetiska eddan".

Runstenen var inte det enda spåret av forntiden jag såg under turen.  Efter pausen vid Altuna kyrka fortsatte jag en bit norrut och svängde in på en grusväg på östra sidan av vägen som ledde söderut mot byn Torstuna. Här blev vägen av en helt annan och mer utmanande karaktär. Stort och grovt stengrus täckte vägen och det blev en skakig men efter omständigheterna ändå snabb framfärd med såväl nedförs- som uppförsbackar. Vibrationerna fick mig att för en stund längta efter en dämpad cykel men det gick ändå bra att ta sig fram. Jag fick ibland kryssa mellan gropar och håligheter i vägbanan men de utgjorde inget problem. Den sista delen av vägen gick dock på en nyasfalterad väg som var något helt annat. 

I Torstuna, mitt i ett fält, såg jag en gravhög. Enligt en sägen låg där en forntida kung som bragts om livet i en tvekamp med sin bror, som också dödats i bataljen. Deras vapen ska ha varit hästbetsel. Om detta berättas det om kungarna Erik och Alrik i Ynglingasagan. Sannolikt finns det ingenting som talar för att detta skulle vara en sann berättelse. 

Från Torstuna fortsatte jag söderut mot Enköping där jag tog en paus, traditionsenligt på Konditori Tammerfors och cyklade därefter hemåt via Hummelsta och Irsta. Allt som allt blev  det en tur på drygt 11 mil i ett lugnt tempo, 22,8 km/h I snitt, även om rågruset, vinden och översvämningarna och morgonkylan nog drog ned hastigheten något. En fin dag blev det, årets första verkliga långtur.