Cykelglädje och karaktärsdaning...

Mitt i sommaren! Bortsett från någon vecka med liter kyligare väder har värmen och solen erövrat herraväldet sen i början av maj. Underbart för det mesta men värmen har också varit ansträngande, kraftdränerande och flåsframkallande. Jag sticker inte under stol med det. Av den anledningen har jag flat att gr mig ut antingen tidigt på förmiddagen, när jag haft tillfälle till det eller på kvällarna, ibland rätt så sent. 

Det har gått framåt mest. Jag har snabbt blivit snabbare och säkrare i sadeln även om jag i absoluta termer inte är särskilt snabb ännu så länge.  Jag är ingen idrottare och ska inte låtsas som att jag vore en, jämföra mig med mig själv om jag nu nödvändigtvis ens måste bry mig om vad Strava eller cykeldatorn talar om för mig. Tendensen har nog blivit väl mycket tävling, något som gått lite ut över cykelglädjen. Därför har jag tagit en paus från Strava där risken för jämförelser är oundviklig, i alla fall för mig. Egentligen borde en man på 43 år ha vuxit ifrån det där, men i alla fall...

Kvällsturerna har bjudit på mycket flow, vackra vyer och närvarokänsla. Det är där jag vill ha cyklingen. 

Ska erkänna en sak...jag har nog dragit mig allt mer ifrån grusvägarna. Asfaltens mer lågmälda sång under däcken och farten är tjusningen. Lättare och fortare går det men jag vill ändå ha valfriheten att kunna dra in på en brötig grusväg, in i skogen och ut på äventyr.

I slutet av maj, när värmen var närmast medelhavsaktig, cyklade jag norr om Ramnäs och in i Hälleskogsbrännans naturreservat, där den stora skogsbranden rasade 2014. Helt ensam var jag på det tidigare katastrofområdet, solen brände och där stod de förkolnade tallarna och vittnade om naturkrafternas raseri. Jag hade inte velat vara där då. 2014 var jag i Stockholm när allt hände och således långt från de härjande eldarna.

Den senaste veckan har jag utforskat närområdet, en tur mot Orresta och Björksta, som inte är okänt område för mig, men där jag fick en kort guidning av en präst om kyrkan, där jag bland annat fick  veta att kyrkmålningarna gjorts av "Roslagsmästaren". Därefter fortsatte jag på en grusväg i närheten för att ta mig en titt på en fornlämning, en fornborg," Näs borg", som ligger på en höjd i ett skogsparti, inte så långt från kyrkan. Dock visade det sig att borgen låg alltför högt ut längs en brant skogsstig, att jag inte fullföljde vandringen, men jag såg muren,  bestående av stora stenbumlingar en bit upp. Något med platsen kändes också lite olustigt, oklart vad. Järnåldersspöken? Krigare som fallit men glömts av valkyriorna eller fått i uppdrag att vaka över platsen till ragnarök?

Nån dag senare begav jag mig mot Ryttarne och Tidö slott, sydväst om stan. Vackra landskap, Mälardalen när den är som finast,  lövträd, gröna fält, små skogsbeklädda kullar som man lätt kan föreställa sig en gång var öar innan landhöjningen förvandlat dem. Solljus genom lövverken på väg till slottet, backar upp och ner, men också sprucken och illa underhållen asfalt. Och där låg til sist slottet, en vacker byggnad från 1600-talet (?). Därefter passerade jag ännu en fornborg, Sorby borg och så såg jag en skylt som berättade att det var en halvmil till Strömsholms slott.

Turerna var på det hela taget lyckade utifrån min syn på vad cykling kan innebära när den är som bäst men....

Så var det det där med vinden...

Det har varit blåsiga dagar. Hårda om än inte kyliga nordanvindar har envist blåst, för mig mest som mot- eller sidvind.  Ibland har vinden tyckts vända på ett ofördelaktigt sätt men då har det slagit mig att jag gjort en runda och kommit rakt emot vindriktningen. Hur jag än valt att lägga upp mina turer så hade vinden ändå varit där. Enligt väderleksrapporterna har vind hastigheter på så mycket som 9 m/s förekommit men mest 5-7 m/s. Hastigheten dämpas, man trampar och trampar och cykeldatorn visar ynkliga resultat.

Hur vackra landskapen omkring en än är och hur intressant  eller suggestiv historia som finns att ta del av i det, är vinden inget som går helt att bortse ifrån. Det är tungt, tråkigt och det går sakta. Det måste nog ändå sägas att man helst vore den förutan, men samtidigt så finns det väl inga svartvita situationer knappt i livet förövrigt annars heller. Motvinden kan dra genom de vackraste av landskap men för den skull upphör de ju inte att vara vackra, eller hur? Man får acceptera den och streta på. Att ge upp leder  ingen vart för då kommer man ju inte ens hem, om det är vad man önskar sig när sekundmetrarna ställer sig som en vägg framför en. Den lilla prövning som vinden utgör får bli ett medel att bli en uthålligare och starkare cyklist. Karaktärsdaning är ett gammalt begrepp som man borde damma av. Cykelmoralen får gå in där den där omedelbara cykelglädjen går ut.

Jag  kommer att behöva uthållighet den kommande tiden.   Om några dagar ger jag mig ut på årets största cykeläventyr, en tur i västerled mot Värmland på skogsomgivna vägar i Berglsgen. Dagsetapperna måste med nödvändighet bli långa, 100-150 km, räknar jag med ibland. Det kommer inte att vara vare sig kul eller lätt hela tiden, men det kommer att gå....delvis tack vare nordanvinden.