Längs Vänern och över slätterna, Värmlandsturen 2

Alltså befann jag mig i Karlstad. Efter en regnig för- och tidig eftermiddag klarnade himlen, solen sken och värmen återvände, kanske inte alldeles Välkommen men inte heller motsatsen.  Inkvartering hade jag hittat snart efter ankomsten, STF:s vandrarhem på Kasernhöjden, ett gammalt regementsområde, där jag själv fick förfoga över ett fyrabäddarsrum. Det var hyfsat hemtrevligt förutom att toalettdörren i korridoren gick i baklås och fick tryckas upp morgonen efter, då jag skulle ge mig iväg igen.

På kvällen var det liv och rörelse på stan. Folk hade mött upp på barer och pubar för att se Sveriges VM-match mot England men med tanke på resultatet var det rätt moloket och stillsam på de flesta ställen. Ett gäng glada kroater viftade dock med hemlandets fana och sjöng patriotiska sånger....undrar om de också tog det lugnt och stilla när Frankrike till sist stod som vinnare?

Jag satt på en indisk restaurang och åt en rätt medelmåttig vegetarisk curry och grunnade på hur jag skulle fortsätta min resa. Den ursprungliga planen var att styra kosan norrut mot Fryksdalen och därefter mot väster, tillbaka mot Berglsgen och Västmanland men den rätt förfärliga etappen runt Ljusnarsberg och Hällefors med dess eviga berg och uppförsbackar samt den ihållande och ibland tryckande värmen fick mig på andra tankar.  Vägen var sannerligen ingen principsak.

Istället kom jag fram till att jag skulle fortsätta österut men i riktning mot Kristinehamn och därefter in i Närke, ett landskap som till stora delar är slättland. Möjligen skulle jag stanna i Kristinehamn en natt och därefter dra vidare eller kanske längre än så.

Dagen därpå, en söndag, startade jag efter frukost och styrde kosan ut ur Karlstad. Jag passerade Alsters herrgård, där poeten Gustaf Fröding tillbringat en stor del av sin uppväxt, och fortsatte därefter på små och rätt slingrande vägar, omgivna av lummig lövskogsgrönska i riktning mot Skattkärr, där jag stannade för att införskaffa lunch, vilken blev av det lättare slaget, en wrap.

Jag fortsatte nu mot Kristinehamn på lantliga småvägar och passerade platser som Östra Fågelvik,  Ve och Väse. Här var landskapet öppet med skogspartier, små kullar, bondgårdar och fält. I stort sett var det plant och lätt att ta sig fram men värmen gjorde sitt och höll tempot nere. Flera gånger, viket var klokt,   stannande jag och tittade ut över nejden, drack vatten och gjorde mig ursäkter för att stanna till. Det kunde vara en runsten, som den i Ve, eller för att titta på kartan för att se hur långt jag kommit och var jag befann mig.

Vägbeskrivningen drog mig hela tiden mot E18, men den stora vägen ville jag till varje pris undvika. Konsekvens blev att jag tog in på småvägar som skulle ta mig till Kristinehamn, om än på något som alldeles säkert var en omväg. Även om vägen var mycket smal var den till stora delar asfalterad och ledde till ett stort område i skogen där det  fanns gott om fritidshus och där det rörde sig många människor.  Det gick inte så fort men det var roligt att hitta lite mer oförutsägbara sträckor, där man inte ser vad som kommer efter varje krök och där gruset krasar under däcken.

Till sist kom jag fram till en cykelväg som till sist skulle ta mig in mot Kristinehamn. Den visade sig var belagd med sand och fint grus som låg väl packat och var ett fin underlag att ta sig fram på. Till sist fick jag se Vänern på höger sida och på lite avstånd staden dit jag skulle. 

Jag beslutade mig för att fortsätta. Trots värmen, törsten, den rätt måttliga hastigheten och en stor gungande sadelstångsväska, ville jag komma vidare. Vart? Örebro var nog ännu för långt bort. Degerfors fick därför bli nästa destination. Efter en enkel gatukökslunch,  jag hade upptäckt att jag glömt att stänga ryggsäcken, så wrapen jag köpt i Skattkärr flugit ur på vägen, fortsatte jag ut ur Kristinehamn, först i riktning mot Järsberg, där jag tog mig en titt på den runsten som står där på ett fält. Den är ovanligt gammal, ristad av en "eril" på 500 - talet.  Som historieentusiast ville jag gärna se den urnordiska stenen i verkligheten. Jag trampade dock snett när jag skulle fram till stenen och fick rejält ont i fotleden under återstoden av vägen till Degerfors.

När jag till sist var framme hade nya uppförsbackar och tryckande värme och förstås den värkande fotleden gjort att jag inte ville rulla en meter till. Jag tog in på ett B & B, somnade och haltade därefter ut på stan för att äta något. Utbudet var inte imponerande. En pizzeria med diverse lokala fyllon var inget alternativ så jag hamnade på en ödslig kinakrog där det visade sig att jag var den enda gästen.

Dagen efter lämnade jag Degerfors utan större saknad. Att även dörren till mitt rum här gick i baklås och fick öppnas utifrån, gjorde väl sitt till. Nu var jag på väg mot Örebro....