Nya cyklar, senhöstcykling och omvägspendling

Först senhöst, gråhet, solen får en snävare vinkel att skina ifrån på himlen, lägre temperaturer och tidigare solnedgångar. För mig blir det allt färre längre turer, schemat är fyllt, dagarna korta och tiden knapp. Ändå...

Slutet av hösten innebar trots allt ett "cyklistiskt" crescendo jämfört med tidigare år. Fram till mitten av oktober, gravelbike, sen några veckors stiltje men så blev det mer eller mindre plötsligt dags för en mountainbike, om än av det allra enklaste slag, en Merida Big Seven Striker (acera 24 växlar) , impulsköpt på det blev cyklister omstridda XXL.

Avgörande för köpet blev väl priset, otålighet, irritation över den cykelstöld jag utsattes för första dagen efter semestern och som tillfälligt gjort mig tvungen att pendla med en visserligen charmig gammal femväxlad Crescent från anno dazumal (jämngammal med mig eller äldre om man får tro folk som säger sig veta, alltså mitten av 70-talet), men inte "riktigt" jämbördig med min crosshybrid, Marìn DS3 San Raffaele, som nu sen länge förmodligen gett en hälare en viss förtjänst. Sorgligt, för trots dess begränsningar, så tyckte jag om den och hade planer på att rusta upp den rejält. Ny kedja och kedjekassett hade den just fått veckorna  innan stölden.  Jävla skit!

Men en mtb blev det. En billig och enkel. Kanske var det överilat men med mina provapåambitioner, behov av en rejäl vinter- och pendlarcykel samt ett rejält "villocksåha", så var det kanske logiskt. Och roligt...I blygsam skala har det blivit några kortare skogs- och stigturer runt Västerås. Gamla välkända gravelstråk och på stigarna på Badelundaåsen. Ovant och långsamt var det men ändå säkrare och smidigare än det gått med graveln när jag testat några av stigarna med den.

Den förmodligen sista långturen före vintern blev ändå med min Scott. Det bar av mot Sala en helg i andra halvan av november, på grus och asfalt via Skogsängen, Labacken och Ransta. Vädret var vackert och turen givande.

Men nu blev det istället pendlingen som kom i centrum. Jag har fågelvägen ca 2,5 km till jobbet. Jag har alltid cyklat det dubbla för att få röra mig lite mer och för att kanske hinna med en espresso på stan innan första lektionen. Nu bestämde jag mig för att cykla minst 10 km varje morgon. Ingen längre distans men på den nya cykeln en lite större ansträngning och ändå förstås mer cykling och frisk luft och tid för mental omställning innan det är dags att förklara referatskrivning, retoriska stilfigurer och buddhismens fyra ädla sanningar för Carlforsska gymnasiets elever.

Men det har ofta blivit längre och mer, 12, 13, 19, 8 och 21, 5 km trots fuktigt och rätt väder och även det är en del av poängen. Vädret får härda mig och schemat på jobbet motivera mig att hålla tempot upp för att komma dit i god tid. Till året som kommer har jag planer, men mer om dessa sen...