57 mil på cykel

Hade jag kunnat tro som gravt överviktig tjugoåring och totalt ointresserad av fysisk aktiviteter ca 20 år senare skulle cykla närmare 60 mil på en vecka? Det hade jag inte förstås, illa tilltygad efter skolårens ständiga förödmjukelser på idrottslektionerna.

Men det var just detta jag gjorde sommaren 2017, 42 år gammal. Hade jag fortsatt med den livsstil jag hade till åren strax före jag fyllde 30 hade det varit precis så omöjligt som jag hade föreställt mig det när jag var yngre.

Även om årets långa cykelsemester måste sägas ha varit ett tecken på den lilla revansch jag fått på dem som flinade föraktfullt bland mina s.k klasskamrater på gymnasiet. Ja, nu är väl säkert ni, om ni läser detta, extremsportare, har sprungit maraton och bestigit Matterhorn, så flinet kanske består, men då må det vara hänt. Jag vet att jag gjort en resa, både en inre och en längre och ännu långt ifrån avslutad, som lett till ett liv som ser helt annorlunda ut.

Bäst att lämna de inledande kanske något bittra kommentarerna och komma till sak!
I början av juli cyklade jag alltså från Västerås, via Svartådalen, till Sala. Därifrån fortsatte jag norrut, mot dalagränsen, och passerade över Dalälven vid Näs bruk. Därefter fortsatte jag norröver mot Horndal för att sedan komma in i Gästrikland och till Sandviken.

Från Sandviken styrdes färden mot Gävle, Furuvik och Älvkarleby, där jag bestämde mig för att fortsätta mot Östhammar, som befinner sig ca 60 km därifrån, något som visade sig vara ett lyckokast efter en rätt trist tur på barrskogsvägarma längs Roslagskusten. Staden och hotellet jag hittade, var båda mycket trevliga, även om jag bara stannade över natten.

Dagen efter besökte jag den stora loppmarknaden i Norrskedika och styrde därefter längs länsväg 288 mot Uppsala via Hökhuvud, Gimo och Altuna, där vägen blev bredare och tyngre trafikerad. Att ta sig in i Uppsala, där jag skulle stanna i två nätter, var inte så lätt av den anledningen och därför nödgades jag dels cykla på småvägar och dels till sist, vilket jag hade fruktat, ut på stora vägen igen.  Jag kom in i stan vid Jälla och Vaksala.

Vägen hemåt, mot Västerås, gick först norröver, längs "Tidernas väg" mot Harbo och Östervåla, där jag hälsade på en kusin. En natt i Sala blev det också innan jag kom hem, delvis längs vägen som går längs Svartån, alltså samma väg som jag börjat resan på.

Jag är, i efterhand, väldigt nöjd med resan. Utmaningen, som jag börjat planera redan vintern och våren innan, gick bra att bemästra. Det gick trots allt rätt sakta, tungt lastad på ryggen med rymlig ryggsäck och i början av turen något förkyld och därför något oinspirerad, men träget knogade jag på och rätt långa stycken av vägen,  var riktigt njutbara. Tänk att kunna skryta om att ha varit på sådana ställen  som Hökhuvud och Norrskedika! ☺