Det hårda Bergslagen - Värmlandsturen 1

Kanske har jag börjat komma i gängorna igen. Jag kom hem från sommarens större cykeläventyr, en tur till Värmland, i förrgår och av förklarliga skäl kände jag mig en smula sliten igår, till och med lite tom och deppig, men det har, vad det verkar, gett med sig. 54 mil genom skogar, över berg och genom vackra landsbygdsområden blev det alltsom allt. Här följer berättelsen om turen:

Jag startade tidigt på morgonen från Västerås och åt frukost i Ramnäs, varefter jag fortsatte mot Skinnskatteberg, dit jag anlände tidigt på förmiddagen. Därefter var det dags att röra sig i riktning mot Kopparberg, drygt 50 km därifrån.

Skog, dovt grön barrskog längs vägarna, en och annan sjö eller tjärn passerade jag, men få hus och ännu färre orter. Jag passerade In i Dalarnas län nära Malingsbo och fortsatte genom skogarna på riksväg 63, som här inte är särskilt vältrafikerad. Det var också tydligt att vägen nu sluttade uppåt och de mer tydliga uppförsbackarna blev allt fler och allt brantare. Det gick allt långsammare.

Till sist nådde jag Kopparberg, centralorten i Ljusnarsbergs kommun i Örebro län. Det är en lite och på sina sätt trevlig ort med vackra rödmålade trähus och inte minst en vacker kyrka. Här stannade jag för lunch och satte sedan kurs mot Hällefors. Nu började det på allvar....

39 km återstod, ingen längre sträcka egentligen, men det vara nära fyra mil av prövningar. Här blev lutningen än mer påtaglig. Det var varmt också och cykeldatorn visade ibland att vinkeln jag rörde mig uppåt i, ibland var så stor som 10%. Värmen steg, över 30 grader var det och svetten rann ned i strida strömmar och sved i ögonen. Hjärtat bultade oroväckande hårt. Till sist fick jag inse faktum, jag klarade inte mer.

Alltså gick jag upp för de värsta backarna  och fick dricka kopiösa mängder vatten. Sen kom nedförsbackarna som en viss lättnad men tröttheten brände i benen och svetten fortsatte att lacka. Jag fortsatte på liknande sätt tills jag var framme i Hällefors.

Där tog jag in på ett dyrt men enkelt vandrarhem och fortsatte mot värmlandsgränsen på förmiddagen dagen efter. Men jag kände mig inte i form. Benen var kraftlösa och märkta av gårdagen och bristen på återhämtning. Jag kände också hur sadelstångsväskan, en rätt stor en, på 16,5 liter, vajade av och an, något som stal energi och hastighet. Jag kom ingenstans och målet för dagen var Karlstad, 90 km från Hällefors.

Jag beslöt mig för att stanna i Filipstad, något som visade sig vara ett bra val. Innan jag kunde checka in på mitt b&b, som visade sig vara riktigt trevlig och fräscht (och prisvärt!) vilade jag i stadsparken med cykeln lutad mot ett träd. Det var en av resans mest behagliga stunder och varje ansträngande kilometer och utmanande backe var värd sina centilitrar av svett och möda.
Kvällen tillbringade jag  med att ströva omkring i Filipstad i sakta mak.   

Efter frukosten dagen därefter fortsatte jag längs riksväg 63 mot Karlstad. Det regnade och var kyligt, 12 grader på morgonen, men rekreationen i Filipstad hade gjort verkan. Turen var rätt behaglig även om duggregnet låg som en dimma i luften och jag därför också blev rätt fuktig. Jag passerade Brattfors och Molkom och kunde till min glädje konstatera att vägen bestod av mest raksträckor som ofta sluttade lätt nedåt.

Nära Karlstad åkte jag in på Edsgatan, som där går längs med sjön Alstern och kunde snart se en skylt som meddelade att det bara återstod 5 km till Karlstad. Någon halvtimma senare satt jag dyvåt på Waynes Coffee och firade ankomsten med en flat white och ett franskt chokladbröd.    På eftermiddagen tog jag in på STF:s vandrarhem på Kasernhöjden, där jag såg Sveriges sorgliga nederlag mot England i fotbolls VM.

På kvällen återupptäckte jag Karlstad, där jag studerade runt år 2000. Dagen efter, en söndag, var det dags att dra vidare...Frågan var vart och längs vilken väg?