Drömmer om oändliga grusvägar, om en minitur på Badelundaåsen

Korta turer har sin charm även om jag känner mig som mest hängiven när flera tiotals eller hundratals kilometer ligger framför mig...

Igår cyklade jag flera varv på en bana på Badelundaåsens södra del i Västerås, nära Anundshög och de fornminnestäta trakterna däromkring. En grusväg, där man, om man kommer från stan via Bjurhovda, tar av till höger, övergår, efter att man passerat Tibble gård, i en smal grusstig som går uppför åsryggen på en bitvis smal och slingrande platå, som omges av ekbevuxna hagar, där bland annat hästar betar. På några ställen kan man se ut över området som man får god utsikt över.

Det går att rulla på bra en god bit av sträckan såvida man inte möter fotgängare med hundar eller rent av ryttare. Det gjorde jag igår och fick mig att fundera en del över min framfart.

När man kommit ned från åsryggen åker man i nordlig riktning på en smal grusväg ned hjulspår i riktning mot utgångspunkten nära Tibble.

Så åkte jag fram och tillbaka, uppåt och nedåt igår tills jag lagt ca 10 km bakom mig. Jag hade kunnat fortsätta så ett bra tag till men när vardan är tillbaka efter sommaren, finns det annat göra på kvällarna.